Jag har levt i ett längre förhållande innan jag träffade Särbon, har barn sen tidigare och även bott i hus. Nu är jag på väg att börja om igen och det kan kännas lite skrämmande. Vi pratar ibland om att flytta ihop och det vill jag samtidigt som jag ibland känner att nää, jag kanske ska bo ensam, jag kanske inte passar att bo ihop med någon. Jag kan pendla i mina känslor, jag älskar honom, det är jag övertygad om för det finns så mycket positivt i vårat förhållande. Han får mig att känna mig så älskad, han och barnen går jättebra ihop, vi har ett kanonbra sexliv (bättre har jag aldrig haft) och vi har otroligt kul tillsammans. Visst har vi båda negativa sidor också, men vi står ut med dom också och det är ju det som är kärlek, att man älskar varandra trots brister och fel. Men att det ibland känns lite skrämmande att börja om igen beror nog på att jag redan gått igenom en del via separationen och jag är rädd att jag ska hamna där igen. Men på sätt och vis har jag säkert förändrats också, jag skulle agera annorlunda och jag har förstått det gäller att kämpa för det man har kärt.