Igår fick jag av en tyngd från mina axlar eller i allafall en bit av det dåliga samvetet. Jag berättade för Särbon om en sak jag borde sagt för länge sen. Anledningen till att jag nu berättade var att jag är orolig att jag har vissa symptom som detta kan ge. Men helt säker är jag inte då jag fick diagnosen för snart två år sen & har bara haft ett utbrott & det var i samband med att jag fick reda på att jag har det i kroppen. Borde berättat redan från början men kom mig aldrig för, det kändes både svårt & lite skamligt. Men han älskar mig ändå & det enda som kunde ändrat på det var om jag varit otrogen, vilket jag inte har en anledning till så varför?

Det hade varit coolt att förlova sig idag men det blir inget av det. Vi har inte pratat om det något mer, det får vänta tills vi kan köpa oss dom ringar vi vill, trots priset. Det viktigaste är ju inte datumet utan att vi gör det för att vi älskar varandra och vill leva ihop. Nästa steg i vårat förhållande blir att flytta ihop.

Det har gått några dagar sen jag träffade Särbon, jag börjar längta efter lite hud, hångel och mer ändå ;)

Men den som väntar...

Jag har levt i ett längre förhållande innan jag träffade Särbon, har barn sen tidigare och även bott i hus. Nu är jag på väg att börja om igen och det kan kännas lite skrämmande. Vi pratar ibland om att flytta ihop och det vill jag samtidigt som jag ibland känner att nää, jag kanske ska bo ensam, jag kanske inte passar att bo ihop med någon. Jag kan pendla i mina känslor, jag älskar honom, det är jag övertygad om för det finns så mycket positivt i vårat förhållande. Han får mig att känna mig så älskad, han och barnen går jättebra ihop, vi har ett kanonbra sexliv (bättre har jag aldrig haft) och vi har otroligt kul tillsammans. Visst har vi båda negativa sidor också, men vi står ut med dom också och det är ju det som är kärlek, att man älskar varandra trots brister och fel. Men att det ibland känns lite skrämmande att börja om igen beror nog på att jag redan gått igenom en del via separationen och jag är rädd att jag ska hamna där igen. Men på sätt och vis har jag säkert förändrats också, jag skulle agera annorlunda och jag har förstått det gäller att kämpa för det man har kärt.

Det här är egentligen en hemlighet men jag måste få skvallra lite om det. Jag och min särbo har varit och tittat på ringar, vi vill nämligen förlova oss.....inom en snar framtid. Vi hittade en ring som vi var hyffsat ense om, vi har lite olika önskemål om utseende. Jag vill gärna ha en lite bredare medans han vill ha en smal. Men så hittade vi en som var lite mitt emellan. Bara det att priset är lite väl så vi ska kolla runt lite till. Annars finns ju även internet men frågan är om vi vågar, man blir kanske besviken. Annars får vi helt enkelt vänta och börja lägga undan pengar ett par tre månader.

Ojdå, här har inte blivit mycket skrivet men det har inte behövts. Har inte behövt ventilera några alltför privata känslor och det är ju bra. Eller är det kanske bara så att jag inte vågat öppna det rummet och skriva om det i rädsla för att bli upptäckt. Helt enkelt trängt undan att denna blogg existerar. Men med detta inlägg kanske jag vågar skriva mer.

Jag har en blogg, en halvt anonym blogg, dit vissa jag känner fått tillåtelse att komma och läsa om mig. Men ibland kan jag känna att jag vill skriva om sånt som jag inte vill att någon jag känner ska läsa. Det är med andra ord lite för privat, lite för känsligt. Därför vill jag ha en blogg dit jag kan vända mig för att ventilera det jag behöver utan att känna att jag måste tänka mig för.